BÄSTE SUNE JONSSON

ÄR DET TILLFÄLLIGA IMPULSER som bestämmer över ens liv? Eller står det skrivet i stjärnorna vilka människor som kommer att korsa ens liv och påverka dess förlopp? Genom din bok ”Prag augusti 1968” har i vilket fall du spelat en bestämd roll i det tragikomiska drama som utspelade sig i Kraków i Polen också hösten 1968.

EN NOVEMBERNATT detta märkvärdiga år tillverkade jag tillsammans med min syster och en kvinnlig studiekamrat en affisch med texten: »Moskoviter – tassarna bort från Tjeckoslovakien«. Affischen satte vi upp i porten till studenthemmet Zaczek.

Några månader hade gått sedan augusti då Warszawapaktens stridsvagnar rullade in i Prag. Just då hade vi befunnit oss tillsammans med våra svenska vänner i bergen inte långt från den tjeckoslovakiska gränsen där vi lyssnade på tjeckoslovakisk radio och omväxlande grät och förbannade.

Maktlösheten är inget behagligt själstillstånd, det kan jag intyga. Och vårt uppror mot denna känsla kom först några månader senare.

Det var någon gång i början av november som våra svenska vänner besökte oss på nytt i Kraków och hade då smugglat med sig din nyutkomna bildrapport från Prag.

Sedan dess vet jag att bilder kan påverka – de tar en annan väg än ord, mer direkt till hjärtat.

VÅR SUBVERSIVA AFFISCH hängde på sin plats omkring tio minuter. En »socialvårdare« – omskrivning för de angivare som efter studentprotesterna i mars samma år hade placerats ut på Krakóws alla studenhem –hade känt igen mig, den ryktbara blondinen som »umgicks med negrer«. Han rapporterade oss till säkerhetspolisen.

Razzian kom som brukligt var tidigt på morgonen och nervösa herrar med pomada i håret plöjde genom vårt studentrum. De tog med sig allt – tidskrifterna ur vilka vi klippt bokstäverna till affischen, familjefotografier och vår digra korrespondens på franska med de svenska vännerna. Men vår främsta »inspirationskälla«, din bok med bilder från Prag, lämnade de kvar. Det komiska var att de inte tycktes förstå vad den handlade om.

Själv fick jag en månads fängelse för varje minut affischen hängt i den mörka porten.

I dag när jag har fått tillgång till den polska säkerhetspolisens hitintills hemliga akt över mig på omkring tusen sidor från denna tid, skrattar jag gott.

TJUGO ÅR GAMMAL, som den enda politiska fången i ett iskallt häkte i Kraków, käftar jag emot förhörsledaren och argumenterar för Tjeckoslovakiens rätt att gå sin egen väg bort från sovjetisk kontroll. Ovetande om att den fagra medfången Krystyna egentligen är en professionell agent, låter jag mig provoceras till djärva resonemang kring bristen på mänskliga rättigheter i Öststaterna och kring den rasism som jag och min dåvarande pojkvän, student från Kongo, utsätts för i Polen. Inför henne och de andra kvinnor som jag delar cell med sörjer jag att den polska studentrevolten i mars 1968 kvästes så effektivt, och beklagar att det polska folket inte reste sig liksom människor i Tjeckoslovakien under Pragvåren.

När jag efter fängelsevistelsen blev utsparkad från universitetet i Kraków och återvände till min gudsförgätna hemstad Ruda var livet inte precis vad jag hoppats på. Efter några månader av tröstlöst sökande efter arbete bestämde jag mig för att lämna Polen. Jag hade inte lyckats »rädda« det Tjeckoslovakien, men din bok var en bidragande orsak till att jag till slut tog färjan från den polska östersjökusten norrut mot den västsvenska.

Här har jag nu i snart fyrtio år levt som lycklig emigrant, pendlat mellan Polen och Sverige, och under många år smugglat både det ena och det andra till den polska oppositionen. Samt stått i mörkrummet och vaskat fram mina svartvita fotografier.

Tack för din inspiration!

Joanna Helander